- Hur kan du vara så jäkla enögd?
Den frågan ställer man sig ofta som idrottspublik. I somras satt jag på Guldfågeln Arena i Kalmar och såg fotbollsmatchen mellan Kalmar och AIK. Till vänster om mig hade jag en inbiten AIK-are och till höger en tokig Kalmarsupporter. Det var intressant kan jag säga. Hur diametralt olika de såg på matchbilden, på prestationerna och framför allt på domarinsatsen. Snacka om att vara enögda!
I torsdags kväll satt jag åter och såg en match med Kalmaranknytning, en underhållande match när Nässjö Basket tog emot nykomlingen Kalmar i SBL. Det skulle visa sig att det blev kattens lek med råttan. Nässjö var överlägset, men Kalmar sprattlade emot efter bästa förmåga. Bäst förmåga hade Jamaure Gregg, tröjnummer 0, vilket det visade sig att han inte var, någon nolla alltså. Han var nästan ostoppbar under offensiva korgen och satte 30 poäng. Dessutom spelade han i princip non stop, vilket han inte hade ork för. Det öppnade för Nässjö som både hade orken och kunnandet att spela sig igenom Kalmars försvar på antingen det ena eller andra sättet, ett drömscenario för Nässjös lekledare Sheriff Drammeh, som kunde spela ut sitt hela register. Kanske slet coach Källman sitt hår i förtvivlan över improvisationsmästarens bravader, men i en sån här match kan det vara förlåtet. Tycker jag alltså! Jag som bevisligen är enögd, åtminstone liiite enögd.
Jag var nämligen hos optikern i onsdags och då sa hon:
- Du ser betydligt sämre på höger öga, Lars-Erik.
Så nu väntar en remiss till ögonläkare för eventuell starroperation, men gud förbjude att det förändrar min syn (haha) på Nässjö basket. Jag tyckte nämligen att det var underbart att se Drammehs lekfullhet, Bartons kyla, Ruffins sällsynta leende, Bissainthes spänstuppvisningar och bänkspelarnas glädje över speltid. Ja, jag gillade förstås också Derreck Brooks trepoängsskytte. Men då är jag ju lite enögd, som du vet!
Det finns säkert saker att förbättra i spelet och i det individuella förhållningssättet till spelsystemen, men det kan vi i publiken strunta i en kväll som denna, fylld av snabba kontringar, härliga dunkar, steals och trepoängsskott. Sömnigt? Nänä. Vi njuter!
Apropå trepoängsskott. Visst är det lite grymt att ställa en slumpvis utvald person på trepoängslinjen för att skjuta ett sponsorkast i pausen? Det kan ju bara sluta på ett sätt om det inte är Derrek Brooks Jr som hamnat på publikplats. Mitt förslag är att ta tillbaka upplägget från förr där första kastet skedde från mittlinjen, andra från trepoängslinjen och tredje från straffkastlinjen. Kanske kan man till och med lägga till ett avslutande skott från valfri position som sista utväg. Men då är jag ju både snäll och enögd. Tyckte så synd om tjejen som fick chansen igår…
Lars-Erik Hall
