En liten reflektion från i torsdags.

Fy, vad trött jag är! 

Klockan var strax före åtta. Hon klev in där på personalrummet med mungiporna pekande på tjugo över åtta, gäspade och sa:

- Fy, vad trött jag är!

I torsdags kväll var jag i mycket god tid i Sporthallen för att säkra en sittplats. Jag satte mig precis bakom Fryshusets avbytarbänk och vad gör man i väntan på matchstart? Studerar människor, förstås!

Ja, jag erkänner. Det är ett lite udda nöje, men jag tror att vi är många som roar oss med att titta på folk ibland. Vi kollar det sociala spelet. Vi fantiserar och spekulerar. Nu sitter jag och följer Fryshusets ledare inför matchen och plötsligt slår mig tanken. Så glad jag blir!

Det är glada miner, det är trevligt samspråk med både spelare, funktionärer, domare och andra ledare. Ju närmare matchstart, desto mer allvar förstås, men den positiva grundtonen finns där hela tiden. Och då tänker jag. Hur fasen är det möjligt?

Fryshuset har inte vunnit en enda seriematch i Basketligan på två år. Katastrof! Sju sorger och åtta bedrövelser! Jämmer och elände!

Ja, hur är det ens möjligt att hålla en så positiv stämning? Jag skulle svara att det är direkt nödvändigt. Hur skulle annars laget och föreningen överleva i en så resultatorienterad miljö, som landets högsta basketserie?

Du har kanske hört uttrycket ”vi är varandras arbetsmiljö”? Det är lätt att glömma att vi faktiskt har ett val. Du kan ge energi. Du kan ta energi. Valet är ditt!

Tänk på det när du kliver över tröskeln till personalrummet, eller omklädningsrummet.

För att inte tala om när du kliver in genom ytterdörren där hemma!